robertsur

Sen jag var en liten knodd har alltid termen "public service" framstått som något äckligt och främmande för mig. Det har på senare år känts som ett hopplöst konkurrensmedel när man jämför med komersiella motsvarigheter som TV3 eller 5:an, men tack gode gud för att jag äntligen har blivit frälst. Det var i förrgår då jag i ren avsky mot min egna playlist på telefonen började lyssna på P3. Det som gör P3 just så fantastiskt är att man egentligen inte under några som helst omständigheter tycks behandla något som folk verkar bry sig om varvat med trallvänlig musik. Som den stereotypa och skittråkiga tonårsrebellen jag är (som för övrigt inte vill något hellre än att sparka etablissemanget så hårt i arslet att byrokratin sprutar ut genom munnen) så är vetskapen om att våra skattepengar går till något inom public service som faktiskt är roligt tillräcklig för att jag ska sova gott om natten. Dessutom kommer den  föregående meningen troligen att gå till historien som den mest svårförstådda och mest osammanhängande meningen i världshistorien.

För att summera mitt osammanhängande blogg-inlägg så vill jag säga att jag gladeligen pungar ut skatt för att P3 ska fortsätta förgylla min vardagstristess.

Off topic vill jag också säga att jag har konverterat från att vara språkliberal till språkanarkist.

Må inlägget vara skit, men en tonårsrevolterande Robert hälsar läsare mycket välgång.

Melodifestivalen har inte varit något märkbart problem för mig, det har aldrig varit något jag har hyst agg mot. Förrän nu. Aldrig förut har den retat mig så mycket som årets upplaga. Trots att det nästan är en vecka sedan jag såg på skiten så framkallar blotta tanken av den stereotypa kärringrocken fortfarande kväljningar och minnet av den värdelösa röstningen finns fortfarande - horribelt nog - kvar på min näthinna. Det krävs inte musikalisk begåvning för att höra att varenda låt, vareviga jävla år låter likadant, det kan jag nu konstatera. Visst, hade jag inte behövt höra trummhinnetortyren hade det inte gjort något, men eftersom vår eminenta pensionärsgeneration med alldeles för mycket fritid tycks prisa melodifestivalen så verkar det som om vi kommer att få höra samma gamla dängor på radion i år igen. Likadana. Fast i annan tappning, typ.

I skrivande sund befinner jag mig i de begynnande småtimmarna, någonstans mellan melankoli och eufori. Gungbrädan tippar snart över och då kommer jag befinna mig i ett fnitterlandskap beståendes av en komik utan motsvarighet. Jag pratar självklart om den beryktade natthumorn. Någon som vill dela den med mig? Den är alldeles för tråkig allena.

Fred önskar en bittertrött Robert.

Eftersom jag av min natur alltid har varit svag för den ädla konsten ordbajsning så har jag, för att stilla mitt egna sjuka behov, skaffat mig en webblogg. Jag har alltid stått skälvande inför det där beslutet huruvida man ska spendera en kvart i veckan och skriva skit på internet som ingen bryr sig om, eller om man helt enkelt ska strunta i det och låta andra göra det bättre. Jag har länge varit av åsikten att andra kan göra det här mycket bättre än mig och jag har inte ändrat mig nu, men däremot så imploderar mitt huvud snart av värdelösa funderingar och undertryckt aggression så jag kände att det här var ett nödvändigt led i vad som (ytterst eventuellt) kommer att leda till att jag blir en vuxen och mogen individ. Vad som definerar en mogen person är dock väldigt subjektivt, vilket blir kristalltklart då jag säger att jag faktiskt tycker att jag är mogen. På något konstigt vänster känns det som om jag måste motivera det jag just skrev.

Jag har fått höra att bloggning inte skulle passa mig, att det vore någon slags konstform alldeles för ädel för en man av pöbeln, som jag, men mitt enkla svar till det är att jag fanimig också kan. Min blogg kanske inte blir lika djup eller världsmediterande som en herr Fromholts, den är inte utformad till grammatisk perfektion och den är absolut inget mästerverk, men den är likväl en blogg och en mycket intressant sådan, om man frågar den helt opartiska undertecknad.

Nu håller det här inlägget på att urarta till något slags seriöst manifest för mitt litterära begär, men det här är kort sagt något jag alltid önskat mig: En liten hörna där jag kan gnälla och gnata ifred.

Nu börjar jag få slut på saker att skriva, det märks tydligt då styckena blir kortare och kortare. Lev väl, folk.