robertsur

Just nu har jag bäddat ner mig i soffan tillsammans med min trogna vapendragare laptopen samt lyxfällan på tv. Programmet lyxfällan handlar om, för er som inte vet, folk som har trampat ordentligt i det ekonomiska klaveret och står med skulder långt upp i de rektala regionerna. Kort sagt om folk som inte vet hur de ska hantera pengar och jag kan lugnt dra slutsatsen att dagens program tar priset över pengamässiga fuck-ups. Familjen i fråga hade i runda slängar denna månad utgifter på siffror som cirkulerade runt 70 000 kronorsgränsen, även fast familjen bara hade inkomster på 37 000 kronor i form av en snickarlön och ett sjuksköterskedito. Alltid när jag ser på lyxfällan så ställer jag mig själv frågan "Hur fan lyckas man drabbas av en så pass allvarlig lyxkris att man hamnar i en finansiell härdsmälta?". Varför tar man kredit på kredit även fast man vet att det så småningom kommer att leda till att man tvingas leva på existensminimum? Vad som dock stör mig allra mest är att de vuxna i familjen då de blir intervjuade har svårt att hålla sig för skratt, som någon pirrig mellanstadieunge på alla hjärtans dag. Kanske är det tragikomiken som gör att det blir så roligt, men inte fan hade jag skrattat om jag hade haft en utmätning hängades över halsen.

Annars är lyxfällan ett helt okej program som både underhåller och är allmänbildande, även fast det livnär sig en del på andras människors misär. Jag skulle ändå vilja säga att ändamålet helgar medlen.

Nu är jag sjukt produktiv. Jag har aldrig skrivit tre inlägg på två dagar förut. Det känns konstigt, men ändå väldigt bra. Det här är bra för mitt ego.

Cyniskt och gnälligt
Robert

Hej och välkomna. Väl mött denna deprimerande midvintervädersdag i slutet på mars. Jag har snubblat lite på språket idag. Förklaring följer nedan: Under den dagliga bussturen från skolan funderade jag över extremfall vad gäller årstider och kom snabbt fram till att en ovanligt lång sommar kallas för en brittsommar. Som så många gånger förr så rev jag mitt tjurfäktarhår, bröt min lans i bitar och blottade min tatuering på mitt späda bröst, i samma stund som jag insåg att jag inte visste vad en ovanligt lång vinter kallas. Vad kallas det. Jag hoppas att någon av mina trogna bloggläsare kan träda fram och bringa ljus över min inkompetens.

I övrigt dessa bråda läxläsningstider så önskar jag bli upplyst och komma på något bra att förströ min tid med efter jag har slutat skolan. Kanske blir det ett naturvetenskapligt basår här i Örebro, kanske blir det bara att ta det lugnt och inte göra ett skit av min tillvaro. I vilket fall som helst har jag bestämt mig att det inte ska bli tråkigt.

Såg dessutom på en väldigt intressant pjäs idag på Martin Mutter-teatern. I den skildrades olika livsöden i intressanta parallellhandlingar och hela historien knöts ihop i slutet då allt urartade. Antingen var det världens största metafor eller så skrevs manuskriptet under starkt inflytande av berusningsmedel. Jag tror på det förstanämnda. Själva sensmoralen i historien tror jag var att man ska vara nöjd med vad man har och inte lägga för mycket energi på vad som kunde hänt och hur allt borde vara. Pjäsen gjorde ett intryck på mig och manade till eftertanke.

Nu håller vi för idag. På återläsande
Robert