robertsur

Eftersom alla redan vet att republikanerna i USA gör allt för att försämra välfärden för gemene man så är det ju ingen som blir förvånad när man nu stiftar lagar för att försvåra aborter. Nu är det även såhär att republikanerna konkretiserar och i många fall också personifierar vad schablonbilden "en dum amerikan" är. Som tur är så är det många som ser igenom argument med enbart förlegade ofta så kallade "kristna" värderingar och känslo-appell som fordrar hårdare grepp mot lösaktiga ynglingar, men så verkar inte vara fallet i ett flertal stater då man gjort livet så till den mildra grad svårt för abortklinikerna att de tvingas stänga igen, trots att rätten till abort är lagstadgad sedan 40 år tillbaka. De motståndare som finns sopas snabbt under mattan med bisarrt och skrattretande svammel från pro-choice-antagonisterna. Det är skrämmande att retoriken, eller snarare konsten i att skrika högst och med sämst underbyggda argument, i USA blivit viktigare än själva sakfrågan vilken i det här fallet är rätten att bestämma över sin egen kropp. Frågans problematiseras och defineras självklart av definitionen av vad som är ett liv, men så länge man inte har klara attribut för vad just ett liv är kan man inte inskränka varje människas okränkbara rätt att bestämma över sig själv.

Vad gäller KD så har man i Alingås satt sig på tvären för att man har en sexuellt laddad utställning där och att det är alldeles fruktansvärt. KD leverar alltid fallasier. Ni behöver inte gå dit. Jag ville bara ha det sagt.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja med det här problemet, för det är konstigt på många sätt. Nu är det tydligen såhär att Aftonbladet nätupplaga skrivit en artikel (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15096861.ab) om Stina, 28 bast, som skulle åka berg-och-dalbana på Liseberg. Stina är rätt så överviktig och på grund av det blev hon nekad att åka Balder och senare också slänggungorna. Det här leddde till att Stina vackert fick stå och titta på medan de andra kunde åka alla attraktioner. Det är klart att Stina blir ledsen över det inträffade och känner sig illa till mods, men det är nu det konstiga börjar. Som en följd av det inträffade så väljer Stina att, enligt artikeln, kräva tillbaka pengarna för det åkband hon köpt. Med vilken rätt vill hon då ha pengarna tillbaka? Troligen då hon inte har kunnat utnyttja sitt åkband fullt ut. En reklamation hade ju varit helt på sin plats om det hade varit Lisebergs fel att hon inte kunde åka attraktionerna, men jag har väldigt svårt att tro att man kan lasta dem för Stinas övervikt, i synnerhet eftersom (jag antar att) Stina själv i allra största mån ansvarar för sin egen kosthållning.

Vidare, i ytterligare en artikel på aftonbladets nätupplaga (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15102791.ab), har den utmärkta journalisten Ida Gustafsson och Överviktigas Riksförbunds ordförande Christina Fleetwood turats om att säga mindre smarta saker. Gustafsson har dragit den briljanta slutsatsen att det är jobbigt att gå på bio och att åka berg-och-dalbana om man är för stor för stolen medan Fleetwood avslutar med att säga att allt ska vara tillgängligt för alla. Säger man så tycker jag att man får vara konsekvent och bygga attraktioner utan G-krafter så att även personer som lider av benskörhet kan åka. Glöm inte att den då inte heller kan gå på ström, eftersom el-allergiker också gärna åker karusell!

Man får se det som en väckarklocka för sig själv som överviktig snarare än en väckarklocka som för resten av samhället rättfärdigar övervikt när man inte får ner spärren över buken.

Jag hittade ett gammalt halvfärdigt och opublicerat utkast. Jag postar det nu, mest för att det är tråkigt att det ligger och skräpar.

 

När nu påbörjandet av mitt 23:e har skett är det väldigt svårt att inte bli lite nostalgisk. För länge sedan under mina pubertala tonår trodde jag att jag vid den mogna åldern av 22 år faktiskt skulle ha åstadkommit av betydelse. Det var min svåra och romantiska dröm att bli känd för något. En smula ytligt, kan tyckas, men som nykläckt tonåring fanns det inte så mycket annat i livet än allt det där sensationella. Det fanns inte plats för så mycket livsinventerande tankar i kompisgänget. Eller rättare sagt: Vi gjorde aldrig plats för dem. Konstigt egentligen att jag aldrig förde det på tal, för av skäl jag lika lite kan förklara som förstå, så har jag av naturen alltid varit rätt mycket av en grubblande människa. Jag vet inte om jag funderar mer än någon annan, om andra saker än vad andra gör eller om det helt enkelt är normalt. Ett som är säkert är att fotbollslagets omklädningsrum inte är skarpsinnets centrum.

Min ambition har som sagt nästan alltid varit att göra något viktigt, att vara någon som gör en betydande skillnad. Väldigt luddigt, jag vet, men det hör nog ihop lite med min naiva och infantila dröm. Sanningen är att jag fortfarande inte vet vad det ska bli av mig, men skillnaden nu till skillnad för några år sedan är att jag är relativt tillfreds med det. Det har förvandlats till att vara ett dilemma till något som jag kan se på med tillförsikt. Eller apati. Jag vet inte. Gränsen är nog hårfin.

 

Robert