robertsur

Gränsen mellan vad som kan kallas "retoriska grepp" och lögn är tydligen hårfin. Det finns ett gäng killar (och tjejer också för den delen) som har balanserat lite på den gränsen. Ibland har det gått bra, ibland inte. Ett bra exempel på det är ett blogginlägg som Smålands och Allsvenskans egen Narkissos – Henrik Rydström – postade för ett tag sen. I nämnda inlägg så tyckte han att det var passande att ljuga lite och sen säga att det var ett så kallat retoriskt grepp.

Jag vet inte riktigt vart jag är på väg med det här, men det för mig osökt in på ämnet och fenomenet Rydström. Hur kan det komma sig att han av gemene man tycks tillhöra den svenska elitfotbollens intellektuella elit? Visst, han har ju ett par högskolepoäng och är förmodligen inte helt tappad bakom flötet. Men finns det något mer där än hans något rabiata kynne och hans sexpack? Inte för att på något sätt förminska det han gör, han bajsar ju ord både för Expressen och Barometern och får pröjs för det. Det är ju mer än vad en annan gör. Men han får väl ändå oförtjänt mycket cred? Är det så förbannat unikt att en fotbollsspelare i Sverige visar prov på lite vältalighet och vettiga åsikter? Det verkar som det, med tanke på att en pompös Rydström får bra mycket mer mediaintellektuellt utrymme än en slätstruken Victor Noring.

Jag vet inte om svenska fotbollsspelare är överlag dummare eller överlag fegare än folk i allmänhet, men det vore trevligt om någon kunde motbevisa mig i något av fallen, för just nu verkar det som båda.