robertsur

En del av mitt sinne har under de senaste dygnen sporadiskt tillägnats e-posten, och inte vilken e-post som helst, utan den som enligt uppgift ska stå för 71 % av all e-post som skickas. Den är varje internetanvändares nemesis - spammen. När jag säger 71 % så pratar jag alltså om all e-post. Precis allt som skickas. Om man har anställt en stackars knappt läskunnig och dyskalkyli-diagnostiserad nordkorean för att räkna alla e-mail som sänts eller om man använder matematiska modeller för att räkna ut detta låter vi vara osagt. Dessutom kan man troligen räkna med en viss felmarginal, men i vilket fall så är det en rätt imponerande siffra.

Anledningen till att antelet är så stort är troligen för att det är relativt lätt att få tag i en sådan bot, men också för att det funkar. Någon liten promille av alla som får dessa mail måste ju gå på dessa ofta helt befängda lögner och på så sätt skapa en marknad för spamming. Och det är nu det börjar bli intressant på riktigt. För vem köper ryska postorderfruar via internet och vem tror att skeppsbrutna skickar mail till slumpmässigt utvalda e-postadresser? Om jag nu mot förmodan skulle vilja köpa mig en fästmö, så nog fan skulle jag vilja göra det på plats, på riktigt. Dels för att se om det inte är något fuffens med hela historian och dels för att se att "varan" inte är "skadad gods", så att säga. Nu är det här bara spekulationer, men jag tror att min poäng går fram. Det är ju, milt skrivet, väldigt naivt och på många sätt idiotiskt att göra något sånt.

Så sorry Bosse, 55, från Glava, man kan liksom inte bara klicka hem frugan för en billig penning. Man måste vara där och förmodligen ha med sig en portfölj med omärkta sedlar.

Det första inlägget som skrivs i min blogg från internationell mark. På något sätt känns det som om jag borde sammanfatta min vistelse här i Katalonien, men jag kan inte påstå att jag har någon lust med det. Jag känner bara för att bajsa lite ord, men en snabb sammanfattning av dagen kan man ju kanske klämma in. Dagen började med en skype-sväng med min far samt dennes respektive. En del praktiska saker avhandlades och allt tycktes lösa sig till det bättre. Jag är inte förvånad över att de lyckas lösa de grejer jag ställer till med på grund av min dåliga framförhållning, för min far är en väldigt intelligent varelse. Den här gången handlade det om ett sjukvårdskort som blivit kvar i Sverige. Något som däremot gjorde mig rätt förvånad var att det hade blivit massa minusgrader och kommit en massa snö i Sverige. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Bättre än regn kanske, men sämre än sommar. Det beror nog lite på vem du frågar. Jag själv lever just nu mitt emellan årstiderna. Det är varken speciellt varmt eller speciellt kallt, men det är soligt och också tyvärr lite blåsigt till och från. Jag vet inte vad den här årstiden borde kallas, för den är alldeles för varm (med svenska mått mätt) för att kallas vinter och för kall för både (svensk) sommar och vår. En väderleksmässig bajsbrygga. Senare under dagen hann jag med att diskutera både religion och politik. Det har varit en ovanligt intellektuell dag för mig. Nu står maten på spisen och jag rundar nog av kvällen med att inte göra något alls.

Även fast jag inte har skrivit i bloggen på länge så händer det faktiskt ibland att jag kommer att tänka på den, mitt litterära skötebarn. Jag har tänkt på att det skulle vara lite roligare att läsa om jag hade slängt in lite bilder i den. Oturligt nog så har jag varken en kamera eller en smartphone för tillfället. Jag måste säga att det är lite tråkig med bara textväggar. I framtiden kommer jag nog att bli så illa tvungen att skaffa mig i alla fall en smartphone, så jag får hålla ut tills dess!

Det är intressant och kanske också lite tråkigt att jag som har varit en så romantiserande person nu har förpassat mig själv till ett så pass slentrianmässigt liv. Som liten batting var ingenting som det egentligen var för mig. Spontanfotboll blev till Champion's League och sällskapsspel blev blodigt allvar.  Vissa skulle kalla det schysst att ha en vettig dygnsrytm och någorlunda fasta tider för måltider, medan det för mig blir till - just det - slentrian. Varför jag är på detta viset kan jag inte förklara, lika lite förstå det själv, men att jobba 7-16 och sova åtta timmar per dygn har aldrig varit något som tilltalat mig. Ett alldeles otänkbart men icke desto mindre önskvärt scenario för mig vore att jobba mindre och sova mer än så och fylla ut återstoden av dagen med sådant jag tycker om att göra. Men det går inte för sig. Man ska tydligen betala hyra och sånt där tjafs också.

Jag skulle vilja säga att jag befinner mig i en åldermässig övergångsperiod. Nu menar jag ju naturligtvis inte en sån där kvinnlig historia med hormonella skiftningar med svettningar och diverse annat som följd, utan en sån övergångsperiod där man går och väntar på nästa steg i livet. Baksmällan från studentfirandet har lagt sig och man har provat vingarna som Svensson-knegare. Romantikern i mig gillar det här medan pragmatikern och den logiskt tänkande delen av mig försöker dra i nödbromsen. I det här fallet tror jag den romantiska delen av mig vinner. Så småningom.

För att gå ifrån det här lite för livsbejakande tjatet till något annat kvinnorelaterat så måste jag säga att det på senare tid på jobbet har blivit alldeles för mycket prat, bilder och tvångsmässig matning av information om graviditeter. Jag vill helst slippa det. Nu får det räcka. Graviditet i allmänhet och förlossningar i synnerhet är absolut ingenting jag vill prata om under de blott 30 minuter jag sitter ner och äter lunch. Finns det något jag önskar var tabubelagt så är det just förlossningar. Det är så synd att det inte är skamfyllt att prata om moderkakor, slemproppar och foglossningar. Bara de två sistnämnda skulle kunna kvala in bland svenskans top tio äckligate ord - någonsin. Sluta prata om det, jag vill inte höra. Av någon väldigt bisarr anledning så ser en slempropp för mig ungefär ut som en ananas-skiva. Ni vet en sån där som man får i konserver. Blä.

Gränsen mellan vad som kan kallas "retoriska grepp" och lögn är tydligen hårfin. Det finns ett gäng killar (och tjejer också för den delen) som har balanserat lite på den gränsen. Ibland har det gått bra, ibland inte. Ett bra exempel på det är ett blogginlägg som Smålands och Allsvenskans egen Narkissos – Henrik Rydström – postade för ett tag sen. I nämnda inlägg så tyckte han att det var passande att ljuga lite och sen säga att det var ett så kallat retoriskt grepp.

Jag vet inte riktigt vart jag är på väg med det här, men det för mig osökt in på ämnet och fenomenet Rydström. Hur kan det komma sig att han av gemene man tycks tillhöra den svenska elitfotbollens intellektuella elit? Visst, han har ju ett par högskolepoäng och är förmodligen inte helt tappad bakom flötet. Men finns det något mer där än hans något rabiata kynne och hans sexpack? Inte för att på något sätt förminska det han gör, han bajsar ju ord både för Expressen och Barometern och får pröjs för det. Det är ju mer än vad en annan gör. Men han får väl ändå oförtjänt mycket cred? Är det så förbannat unikt att en fotbollsspelare i Sverige visar prov på lite vältalighet och vettiga åsikter? Det verkar som det, med tanke på att en pompös Rydström får bra mycket mer mediaintellektuellt utrymme än en slätstruken Victor Noring.

Jag vet inte om svenska fotbollsspelare är överlag dummare eller överlag fegare än folk i allmänhet, men det vore trevligt om någon kunde motbevisa mig i något av fallen, för just nu verkar det som båda.

Nu är det tyst som i graven på övervåningen och har varit det ett par dagar. Jag börjar undra vad som har hänt familjen. Kollektivt självmord känns för drastiskt, medan en flytt känns troligare, om än väldigt konstigt. Finns det något vettigt skäl att flytta efter knappa två veckor i en ny lya?. Det kanske hade något att göra med de högljudda grannarna på våningen nedanför dem själva. Så kan det ju såklart inte vara eftersom jag, som socialt geni tillika gudagåva till grannsämjan, är så äckligt trevlig och lagom timid som granne att det är fullkomligt befängt att påstå något sådant. Det skulle inte förvåna mig om det fanns ett kösystem för att få bo granne med mig. Det kan ju också vara så att familjen i fråga valt att hålla en lägre profil och stanna inomhus dygnets alla 24 timmar. Det kanske är gäng Fritzl(ar?) som stuvat in sig ovanför mig. En pappa Fritzl som paradoxalt nog skulle föredra övre våningsplan. Å andra sidan finns det en möjlighet att tystnaden är ett illavarslande omen inför vad som komma skall – som lugnet före stormen. Det kanske snart blir värre än någonsin.

Juanito påpeka vänligt, men också en smula mästrande, att jag hade fel när påstod att jag inte bloggat sedan gymnasietiden. Jag har tydligen skrivit två stycken efter att jag slutade gymnasiet. Jag är ledsen över det. Inlägget om Oskar Linnros är jag mest stolt över. Det är skrivet i ett mitt livs finaste stunder. Jag kan ha skrivit i tungor, för jag förstår inte alls vad jag vill få fram med det. Men så är det väl att att tala genom Gud. Man får sätta sin tillit till att det som sägs är något vettigt.

Till kvällen vankas det sittning på Brickebackens IP. Väntar med spänning på vad LG trollat fram inför kvällen.

Mossning och haj.

Sammandragningar av två ord i exempelvis engelskan görs med fördel med hjälp av en apostrof och ska absolut inte förväxlas med vare sig akut accent, grav accent eller den dubbla akuta accenten. Måste även tillägga, om än jävligt motvilligt, att citationstecken inte heller har något alls med saken att göra. Läs det här och gör rätt.

När vi ändå tangerade ämnet accenter så vill jag också påpeka att när det kan tänkas vara aktuellt att placera en accent så handlar det i 99,9 procent av fallen om en akut accent. 99,9 procent är ju som bekant en betydande majoritet så är du osäker kring användandet av accenter, så håll dig till den akuta (´). Det borde rendera i ett endaste fel på tusen försök. Den förekommer lite här och var i svenska ord, till exempel i trofé, idé och passé.

Hoppas att jag kunde hjälpa några grammatisk mindre begåvade människor med det här inlägget.

Herrå.

Nu ska jag skriva ett blogg-inlägg. Det har jag inte gjort sen gymnasietiden. Än så länge verkar det gå bra. Så länge jag skriver något som saknar substans. Som vanligt så lever grannarna rövare här ovanför mig. För dem verkar det tydligen vara brukligt att springa kors och tvärs över lägenheten tolv timmar per dygn. Det är inte ens en överdrift utan till och med en underdrift i vissa fall. Jag hade då aldrig orkat traversera de 30 (40?) kvadratmeter de förfogar över i den otroliga omfattning de gör. Kanske jobbar de två-skift? I skrivande stund tycks i alla fall en brottningsmatch äga rum ett par meter ovanför mig. Mitt tränade öra säger mig att det handlar om grekisk-romersk stil, men jag vill lägga in en brasklapp och säga att det också kan vara klassisk. Skönt att gardera sig.

Man kan ju tycka att jag borde ha fått uppleva min beskärda del av passiv aggressivitet eftersom jag i effektiv tid i runda slängar spenderar 10-15 timmar veckovis i tvättstugor runtom centrala Örebro. Tyvärr så tycks ju detta fenomen drabba mig också, för jag har varken varit uppe och bett dem dämpa sig eller ringt hyresvärden (vilket nog skulle vara fruktlöst försök då de endast går bersärk dagtid). Jag får väl ta mig i kragen och krossa myten om att en svensk tiger. När jag ändå är igång kanske jag ska gå några ronder mot den svenska avundsjukan också.

Det var något mer jag tänkt skriva här också, men minnet svek. Det får vackert vänta till nästa gång.

Oskar Linnros är "kört".

Herrå.

Som rubriken kanske antyder en smula om, så är detta det levande beviset på min bloggs återfödelse. Likt Jesus återfödelse eller en katts nio liv - den lever.

Denna internetskrift har sedan länge framkallat debatt, ilska och ren och skär avsky och när vi ändå har halkat in förlegade företeelser så kommer jag, återigen, osökt att tänka på denna melodifestival. Var finner man kraften att år efter år kunna motivera sig till något så vämjeligt som vår årligt återkommande schlagertävlling, som därtill i varje upplaga lyckas överträffa sig själv i tragikomik.

Det torde vara ganska exakt ett år sedan jag senast skrev om "mello" och det är inte mycket mer som har hänt sedan dess. Då röstade vi, helt i vanlig ordning, fram en låt som var komplett usel, för att sedan haussa densamma. Ironiskt nog slutar det i moll, då det faktiskt går upp för oss att den låt vi röstat fram faktiskt är världens sämsta musikstycke. Snälla, svenska folket: Om det nu, i kontrast till allt rimligt folkvett, finns ett ömmande behov för en melodifestival, se då till att rösta på något annat än avdankade idolartister.

Hade melodifestivalen varit uppsåtligt försök till självironi hade jag inte ens bemödat mig att säga något. Det som däremot får mig att göra det är när den svenska, så kallade, "kultureliten" höjer denna gudsförgätna melodifestival till skyarna med pampiga arrangemang och superlativ. Det är inte då vi bör, utan då vi normala människor måste sätta ner foten och kräva att primetime på tv ägnas till något annat. Ge oss i alla fall lite nytt blod.

Som så många gånger förr blir det ett bittert och sarkastiskt inlägg från den obotlige cynikern. Jag har inga som helst planer på att igen fatta tangentbordet. Jag antar att det kommer bli när lusten ramlar på mig igen, vilket kan dröja.

Vänliga hälsningar å det grövsta.
Herr Gladh

Återigen följer här nedan värdelöst, tråkigt och i princip intetsägande mediebloggande, idag centrerat kring ett ämne som först uppdagades för mig för cirka tre veckor sedan och är ohyggligt skrattretande och jobbigt att tänka på. Under den nätta treveckorsperiod som förflutit så har irritationen kommit i vågor och däremellan legat i dvala - ända tills nu då alla känslor blossade upp på nytt och för en stund så fruktade jag en psykos av amerikanska (eller finländska, om man nu vill se det så) mått, vilket hade inneburit kraftig eldgivning av automatkarbiner på risbergska runt måndag lunch. Lyckligtvis så blev jag inte dum i huvudet, utan den eskalerande ilskan avstannade vid just irritation. Jag vill dock påpeka att det mycket väl hade kunnat bli värre. Nu gled jag ifrån ämnet lite och jag vill komma tillbaka till det orsakade min irritation och det är programmet '"Kattis och company" som brukar gå på tv4+ diverse astråkiga vardagseftermiddagar och nu senast för en timma sedan i tidigare nämnda kanal. Ett program där "Kattis Ahlström intervjuar svenska och internationella personligheter. Intervjuernas fokus ligger på relationer, känslor och drömmar." Jag har, efter att ha bildat min egen uppfattning. väldigt fritt tolkat och översatt citatet från komersiellt äckelspråk till svenska och översättningen lyder som föjer: "Doldisprofil i tv som i brist på bättre anbud bjuder in och intervjuar svenska b-kändisar som vill synas i media på sämsta tänkbara sändningstid. Programmet fungerar som ett forum för dessa att fjäska för och ösa beröm över nära och kära."

För några veckor sedan satt två av syskonen Wahlgren och berättade för varandra hur talangfulla hela familjen var och hur stolta de var över varandra. Pernilla berättade också att hon inte var som andra kvinnor, utan att hon var stark som person. Grattis Pernilla, snart kommer brev med avföring på posten signerade Gudrun Schyman. Det här gjorde mig irriterad, men inte tillräckligt för att få mig att skriva ett blogginlägg, det som fick bägaren att rinna över var när hela svenska folkets solariebruna mysgubbe Ernst Kirchsteiger lovprisade sin hustru. Ja, ja, ja, din hustru är säkert skitbra, men jag bryr mig inte. Och ja, jag kan låta bli att kolla, men det gör ingen stor inverkan på det som egentligen stör mig - och det efterfrågan efter skitprogram. Blä, tv tycker jag inte om just nu. Tur att det är Championos League på tv.

Tv-hatande och (om möjligt) är mer gnälligt
Robert

Just nu har jag bäddat ner mig i soffan tillsammans med min trogna vapendragare laptopen samt lyxfällan på tv. Programmet lyxfällan handlar om, för er som inte vet, folk som har trampat ordentligt i det ekonomiska klaveret och står med skulder långt upp i de rektala regionerna. Kort sagt om folk som inte vet hur de ska hantera pengar och jag kan lugnt dra slutsatsen att dagens program tar priset över pengamässiga fuck-ups. Familjen i fråga hade i runda slängar denna månad utgifter på siffror som cirkulerade runt 70 000 kronorsgränsen, även fast familjen bara hade inkomster på 37 000 kronor i form av en snickarlön och ett sjuksköterskedito. Alltid när jag ser på lyxfällan så ställer jag mig själv frågan "Hur fan lyckas man drabbas av en så pass allvarlig lyxkris att man hamnar i en finansiell härdsmälta?". Varför tar man kredit på kredit även fast man vet att det så småningom kommer att leda till att man tvingas leva på existensminimum? Vad som dock stör mig allra mest är att de vuxna i familjen då de blir intervjuade har svårt att hålla sig för skratt, som någon pirrig mellanstadieunge på alla hjärtans dag. Kanske är det tragikomiken som gör att det blir så roligt, men inte fan hade jag skrattat om jag hade haft en utmätning hängades över halsen.

Annars är lyxfällan ett helt okej program som både underhåller och är allmänbildande, även fast det livnär sig en del på andras människors misär. Jag skulle ändå vilja säga att ändamålet helgar medlen.

Nu är jag sjukt produktiv. Jag har aldrig skrivit tre inlägg på två dagar förut. Det känns konstigt, men ändå väldigt bra. Det här är bra för mitt ego.

Cyniskt och gnälligt
Robert

Hej och välkomna. Väl mött denna deprimerande midvintervädersdag i slutet på mars. Jag har snubblat lite på språket idag. Förklaring följer nedan: Under den dagliga bussturen från skolan funderade jag över extremfall vad gäller årstider och kom snabbt fram till att en ovanligt lång sommar kallas för en brittsommar. Som så många gånger förr så rev jag mitt tjurfäktarhår, bröt min lans i bitar och blottade min tatuering på mitt späda bröst, i samma stund som jag insåg att jag inte visste vad en ovanligt lång vinter kallas. Vad kallas det. Jag hoppas att någon av mina trogna bloggläsare kan träda fram och bringa ljus över min inkompetens.

I övrigt dessa bråda läxläsningstider så önskar jag bli upplyst och komma på något bra att förströ min tid med efter jag har slutat skolan. Kanske blir det ett naturvetenskapligt basår här i Örebro, kanske blir det bara att ta det lugnt och inte göra ett skit av min tillvaro. I vilket fall som helst har jag bestämt mig att det inte ska bli tråkigt.

Såg dessutom på en väldigt intressant pjäs idag på Martin Mutter-teatern. I den skildrades olika livsöden i intressanta parallellhandlingar och hela historien knöts ihop i slutet då allt urartade. Antingen var det världens största metafor eller så skrevs manuskriptet under starkt inflytande av berusningsmedel. Jag tror på det förstanämnda. Själva sensmoralen i historien tror jag var att man ska vara nöjd med vad man har och inte lägga för mycket energi på vad som kunde hänt och hur allt borde vara. Pjäsen gjorde ett intryck på mig och manade till eftertanke.

Nu håller vi för idag. På återläsande
Robert

Sen jag var en liten knodd har alltid termen "public service" framstått som något äckligt och främmande för mig. Det har på senare år känts som ett hopplöst konkurrensmedel när man jämför med komersiella motsvarigheter som TV3 eller 5:an, men tack gode gud för att jag äntligen har blivit frälst. Det var i förrgår då jag i ren avsky mot min egna playlist på telefonen började lyssna på P3. Det som gör P3 just så fantastiskt är att man egentligen inte under några som helst omständigheter tycks behandla något som folk verkar bry sig om varvat med trallvänlig musik. Som den stereotypa och skittråkiga tonårsrebellen jag är (som för övrigt inte vill något hellre än att sparka etablissemanget så hårt i arslet att byrokratin sprutar ut genom munnen) så är vetskapen om att våra skattepengar går till något inom public service som faktiskt är roligt tillräcklig för att jag ska sova gott om natten. Dessutom kommer den  föregående meningen troligen att gå till historien som den mest svårförstådda och mest osammanhängande meningen i världshistorien.

För att summera mitt osammanhängande blogg-inlägg så vill jag säga att jag gladeligen pungar ut skatt för att P3 ska fortsätta förgylla min vardagstristess.

Off topic vill jag också säga att jag har konverterat från att vara språkliberal till språkanarkist.

Må inlägget vara skit, men en tonårsrevolterande Robert hälsar läsare mycket välgång.

Melodifestivalen har inte varit något märkbart problem för mig, det har aldrig varit något jag har hyst agg mot. Förrän nu. Aldrig förut har den retat mig så mycket som årets upplaga. Trots att det nästan är en vecka sedan jag såg på skiten så framkallar blotta tanken av den stereotypa kärringrocken fortfarande kväljningar och minnet av den värdelösa röstningen finns fortfarande - horribelt nog - kvar på min näthinna. Det krävs inte musikalisk begåvning för att höra att varenda låt, vareviga jävla år låter likadant, det kan jag nu konstatera. Visst, hade jag inte behövt höra trummhinnetortyren hade det inte gjort något, men eftersom vår eminenta pensionärsgeneration med alldeles för mycket fritid tycks prisa melodifestivalen så verkar det som om vi kommer att få höra samma gamla dängor på radion i år igen. Likadana. Fast i annan tappning, typ.

I skrivande sund befinner jag mig i de begynnande småtimmarna, någonstans mellan melankoli och eufori. Gungbrädan tippar snart över och då kommer jag befinna mig i ett fnitterlandskap beståendes av en komik utan motsvarighet. Jag pratar självklart om den beryktade natthumorn. Någon som vill dela den med mig? Den är alldeles för tråkig allena.

Fred önskar en bittertrött Robert.

Eftersom jag av min natur alltid har varit svag för den ädla konsten ordbajsning så har jag, för att stilla mitt egna sjuka behov, skaffat mig en webblogg. Jag har alltid stått skälvande inför det där beslutet huruvida man ska spendera en kvart i veckan och skriva skit på internet som ingen bryr sig om, eller om man helt enkelt ska strunta i det och låta andra göra det bättre. Jag har länge varit av åsikten att andra kan göra det här mycket bättre än mig och jag har inte ändrat mig nu, men däremot så imploderar mitt huvud snart av värdelösa funderingar och undertryckt aggression så jag kände att det här var ett nödvändigt led i vad som (ytterst eventuellt) kommer att leda till att jag blir en vuxen och mogen individ. Vad som definerar en mogen person är dock väldigt subjektivt, vilket blir kristalltklart då jag säger att jag faktiskt tycker att jag är mogen. På något konstigt vänster känns det som om jag måste motivera det jag just skrev.

Jag har fått höra att bloggning inte skulle passa mig, att det vore någon slags konstform alldeles för ädel för en man av pöbeln, som jag, men mitt enkla svar till det är att jag fanimig också kan. Min blogg kanske inte blir lika djup eller världsmediterande som en herr Fromholts, den är inte utformad till grammatisk perfektion och den är absolut inget mästerverk, men den är likväl en blogg och en mycket intressant sådan, om man frågar den helt opartiska undertecknad.

Nu håller det här inlägget på att urarta till något slags seriöst manifest för mitt litterära begär, men det här är kort sagt något jag alltid önskat mig: En liten hörna där jag kan gnälla och gnata ifred.

Nu börjar jag få slut på saker att skriva, det märks tydligt då styckena blir kortare och kortare. Lev väl, folk.