robertsur

Eftersom jag av min natur alltid har varit svag för den ädla konsten ordbajsning så har jag, för att stilla mitt egna sjuka behov, skaffat mig en webblogg. Jag har alltid stått skälvande inför det där beslutet huruvida man ska spendera en kvart i veckan och skriva skit på internet som ingen bryr sig om, eller om man helt enkelt ska strunta i det och låta andra göra det bättre. Jag har länge varit av åsikten att andra kan göra det här mycket bättre än mig och jag har inte ändrat mig nu, men däremot så imploderar mitt huvud snart av värdelösa funderingar och undertryckt aggression så jag kände att det här var ett nödvändigt led i vad som (ytterst eventuellt) kommer att leda till att jag blir en vuxen och mogen individ. Vad som definerar en mogen person är dock väldigt subjektivt, vilket blir kristalltklart då jag säger att jag faktiskt tycker att jag är mogen. På något konstigt vänster känns det som om jag måste motivera det jag just skrev.

Jag har fått höra att bloggning inte skulle passa mig, att det vore någon slags konstform alldeles för ädel för en man av pöbeln, som jag, men mitt enkla svar till det är att jag fanimig också kan. Min blogg kanske inte blir lika djup eller världsmediterande som en herr Fromholts, den är inte utformad till grammatisk perfektion och den är absolut inget mästerverk, men den är likväl en blogg och en mycket intressant sådan, om man frågar den helt opartiska undertecknad.

Nu håller det här inlägget på att urarta till något slags seriöst manifest för mitt litterära begär, men det här är kort sagt något jag alltid önskat mig: En liten hörna där jag kan gnälla och gnata ifred.

Nu börjar jag få slut på saker att skriva, det märks tydligt då styckena blir kortare och kortare. Lev väl, folk.