robertsur

Melodifestivalen har inte varit något märkbart problem för mig, det har aldrig varit något jag har hyst agg mot. Förrän nu. Aldrig förut har den retat mig så mycket som årets upplaga. Trots att det nästan är en vecka sedan jag såg på skiten så framkallar blotta tanken av den stereotypa kärringrocken fortfarande kväljningar och minnet av den värdelösa röstningen finns fortfarande - horribelt nog - kvar på min näthinna. Det krävs inte musikalisk begåvning för att höra att varenda låt, vareviga jävla år låter likadant, det kan jag nu konstatera. Visst, hade jag inte behövt höra trummhinnetortyren hade det inte gjort något, men eftersom vår eminenta pensionärsgeneration med alldeles för mycket fritid tycks prisa melodifestivalen så verkar det som om vi kommer att få höra samma gamla dängor på radion i år igen. Likadana. Fast i annan tappning, typ.

I skrivande sund befinner jag mig i de begynnande småtimmarna, någonstans mellan melankoli och eufori. Gungbrädan tippar snart över och då kommer jag befinna mig i ett fnitterlandskap beståendes av en komik utan motsvarighet. Jag pratar självklart om den beryktade natthumorn. Någon som vill dela den med mig? Den är alldeles för tråkig allena.

Fred önskar en bittertrött Robert.