robertsur

Sen jag var en liten knodd har alltid termen "public service" framstått som något äckligt och främmande för mig. Det har på senare år känts som ett hopplöst konkurrensmedel när man jämför med komersiella motsvarigheter som TV3 eller 5:an, men tack gode gud för att jag äntligen har blivit frälst. Det var i förrgår då jag i ren avsky mot min egna playlist på telefonen började lyssna på P3. Det som gör P3 just så fantastiskt är att man egentligen inte under några som helst omständigheter tycks behandla något som folk verkar bry sig om varvat med trallvänlig musik. Som den stereotypa och skittråkiga tonårsrebellen jag är (som för övrigt inte vill något hellre än att sparka etablissemanget så hårt i arslet att byrokratin sprutar ut genom munnen) så är vetskapen om att våra skattepengar går till något inom public service som faktiskt är roligt tillräcklig för att jag ska sova gott om natten. Dessutom kommer den  föregående meningen troligen att gå till historien som den mest svårförstådda och mest osammanhängande meningen i världshistorien.

För att summera mitt osammanhängande blogg-inlägg så vill jag säga att jag gladeligen pungar ut skatt för att P3 ska fortsätta förgylla min vardagstristess.

Off topic vill jag också säga att jag har konverterat från att vara språkliberal till språkanarkist.

Må inlägget vara skit, men en tonårsrevolterande Robert hälsar läsare mycket välgång.