robertsur

Just nu har jag bäddat ner mig i soffan tillsammans med min trogna vapendragare laptopen samt lyxfällan på tv. Programmet lyxfällan handlar om, för er som inte vet, folk som har trampat ordentligt i det ekonomiska klaveret och står med skulder långt upp i de rektala regionerna. Kort sagt om folk som inte vet hur de ska hantera pengar och jag kan lugnt dra slutsatsen att dagens program tar priset över pengamässiga fuck-ups. Familjen i fråga hade i runda slängar denna månad utgifter på siffror som cirkulerade runt 70 000 kronorsgränsen, även fast familjen bara hade inkomster på 37 000 kronor i form av en snickarlön och ett sjuksköterskedito. Alltid när jag ser på lyxfällan så ställer jag mig själv frågan "Hur fan lyckas man drabbas av en så pass allvarlig lyxkris att man hamnar i en finansiell härdsmälta?". Varför tar man kredit på kredit även fast man vet att det så småningom kommer att leda till att man tvingas leva på existensminimum? Vad som dock stör mig allra mest är att de vuxna i familjen då de blir intervjuade har svårt att hålla sig för skratt, som någon pirrig mellanstadieunge på alla hjärtans dag. Kanske är det tragikomiken som gör att det blir så roligt, men inte fan hade jag skrattat om jag hade haft en utmätning hängades över halsen.

Annars är lyxfällan ett helt okej program som både underhåller och är allmänbildande, även fast det livnär sig en del på andras människors misär. Jag skulle ändå vilja säga att ändamålet helgar medlen.

Nu är jag sjukt produktiv. Jag har aldrig skrivit tre inlägg på två dagar förut. Det känns konstigt, men ändå väldigt bra. Det här är bra för mitt ego.

Cyniskt och gnälligt
Robert